Dela nyhet
Anders slutar efter 30 år i klubben
6 dec 2023 0 kommentarer
PÅ EDRA PLATSER … Snart har vi hört rytandet för sista gången.
Anders Lidblom slutar efter mer än 30 år i klubben.
Han kom in i verksamheten redan under tidigt 1980-tal. Det var genom barnen förstås. Familjen Lidblom, med tre flickor i barnaskaran, hade slagit ner bopålarna i Bredäng något årtionde tidigare.
– Jag är ur-stockholmare och uppväxt på Kungsholmen. Sedan gifte jag mig och vi letade efter ett hus lite längre ut. Så hamnade jag i trakten, säger han.
På dagarna arbetade Anders med skydd på arbetsplatser. Som utbildad kemist och skyddsingenjör utredde han faror på jobbet, bland annat den ökända stendammslungan inom industrin.
På kvällarna stod han och tittade när tjejerna simmade fram och tillbaka i Bredängshallen under översyn av Barry Wilhelmson samt makarna Denis och Gun Larsson som drev klubben under flera decennier.
Framför allt den yngsta dottern, Ylva Lidblom, tog klivet in i tävlingsvärlden. Det var naturligt. På 1980-talet hade Mälarhöjdens Simsällskap tillgång till hallen alla dagar i veckan. Det fanns alltså utrymme för en elitsatsning och de mest ambitiösa simmarna nötte på med långa pass 5-6 dagar per vecka.
Rita Nilsson, idag klubbens kassör, låg också ute på tävlingarna med sina barn. Hon berättar att man alltid visste när Ylva Lidblom tävlade. Då hördes en dånande fadersröst i hallen: ”YLVA, YLVA, YLVA”.
Dotterns tävlande ledde till att Anders själv blev funktionär. Inom simningen innebär det en slags domarroll som antingen tidtagare, vändningskontrollant, bandomare eller någon annan roll. Anders har fortlöpande byggt på sina kunskaper och är än idag den enda utbildade funktionären vi har i klubben.
Är det därför du är så intresserad av tävlingsmomentet i simning?
– Ja dels det, dels att jag har erfarenhet från den tiden då Mälarhöjden var en tävlingsklubb. De som tränade då hade det som sin stora aktivitet och att tävla var naturligt. Det var klubbens inriktning och det har jag levt kvar i.
Vad tycker du om att vi idag har blivit mer av en motionsklubb?
– Det får ni sköta bäst fasen ni vill, men jag inser att det är svårt att vara en blandad klubb med både motion och tävling. Det blir lätt antingen eller. Men om ni skulle föra samman en grupp av dem som var mest intresserade och lät dem träna flera dagar i veckan, då tror jag ni skulle få igång det igen.
MSS arrangerade också egna tävlingar under Anders översyn. Dels vänskapscupen ”Centralsim”, en intern fajt mellan några klubbar i södra Stockholm, från Neptun och Hellas till Tyresö och Mälarhöjden. Dels en officiell knattesimstävling som gick av stapeln i lilla Bredängshallen med publik, Barry Wilhelmson som speaker och rykande varmt kaffe i kiosken.
Ungefär vid millenieskiftet slutade Ylva tävla och det är i många fall även då en förälder slutar vara engagerad i föreningen. Men MSS är annorlunda på det sättet. Många har blivit kvar. För Anders del var det då han blev tränare på riktigt och gick sina första utbildningar.
– Det började med att jag involverades i simskolan. En av mina elever var Nura som sedan gick hela vägen och blev tränare själv. Men jag har själv svårt att komma ihåg vilka som var med i början, det har varit så många barn genom åren.
Varför ägnade du din fritid åt att lära andras barn simma?
– Jag ville vara en del av klubben. Vi var ett gäng om åkte upp till Vansbro och simmade varje år. Det gänget blev mina vänner. Sedan är det vansinnigt kul att se ungar utvecklas också.
De kommande decennierna har Anders haft i stort sett alla roller man kan ha som tränare i MSS: simskoleledare, tävlingstränare, huvudtränare, vuxentränare och nu under den sista terminen har han återigen blivit en slags simskoletränare igen, i samband med starten av nybörjargruppen på måndagar.
Förra året uppmärksammades han gärning av Stockholms stad som utsåg Anders till ”Årets ungdomsledare”. Han fick ta emot stipendium av stadens idrottsdirektör och idrottsborgarråd och äta en galabuffé i stadshuset (klicka här för att se bilder från prisutdelningen).
Vilka har höjdpunkterna varit under dessa år?
– Höjdpunkten är när man har någon som är mer eller mindre hopplös. Men som verkligen vill utvecklas. Och så får man den personen att lyckas … det är fantastiskt. Jag hade en kille, han kunde verkligen inte simma, han kämpade och kämpade, lillebror gick om honom. Men till slut släppte det och han klarade 25 meter. Och han blev så glad, så glad! Det värmde, vilken lycka!
Anders har också utvecklat en särpräglad stil som många kommer att minnas. Varm och sträng på samma gång. När jag (undertecknad) för många år sedan frågade honom om det möjligen fanns plats i klubben för dottern Ada svarade han med barsk ärlighet.
– Det får vi se. Troligen inte. Då får du hjälpa till själv i så fall.
Han är känd för att engagera sig djupt i tidtagning och att coacha enskilda simmare till framgång. Men också för den stränga tillsägelsen som kan få ungarna att rycka till och omedelbart rätta in sig i ledet.
Hur ska jag säga … du är ingen mes i hallen?
– Nej, men om du är en mes så får du inte med dom (barnen) på lång sikt. Jag tror inte på att säga till en simmare vad den ska göra och sedan går man och sätter sig ner på bänken och tittar.
Har du några tips till våra nya tränare?
– Ja till tränarna har jag rådet att alltid böja sig ner och stå i ögonhöjd med de som simmar när ni ger råd. Det skapar en helt annan närvaro. Själv är jag dock för stel och har svårt att göra det nu.
Stelheten är ursäktad. Om några veckor fyller Anders 85 år och har bestämt sig för att denna termin blir den sista. Han lider av den värme som poolen genererar under ett tvåtimmarspass och lederna hänger inte med lika bra längre.
Hur känns det att sluta?
– Det känns rätt bra. Nu har jag gjort mitt. Och jag kommer inte lägga mig i.
Vad kommer du sakna mest?
(Tystnad)
– När jag slutade jobba för många år sedan var det kaffepauserna jag saknade mest. Gemenskapen. Umgänget. Det blir samma sak här också. Men jag kommer nog förbi hallen någon gång.
Kommentarer